Har funderat länge nu på att skriva min förlossningesberättelse, men har bara dragit på det.
Men nu ska jag ta mej i kragen.

Det hela startade natten till onsdag den 3 februari -2010. Graviditetsvecka 41 (40+5)
Jag gick och lade mej, men kunde inte alls ligga, eftersom jag hade värkar som kom med 8 minuters mellanrum mest hela tiden. Så det var lika bra att vara uppe och gå, tyckte jag.
LG jobbade på hemmaplan den veckan, till min stora glädje. Så han sov både lugnt och gott.
Själv vankade jag fram och tillbaka och klockade värkarna.
Skrev några sms till Nina, som till slut var med mej hela den natten via telefonen.
Hon fick inte många timmar, eller minuters sömn den natten,
eftersom jag pratade med henne hela natten.
Är så glad att jag hade/har henne. För mamma ville jag inte ringa och göra orolig,
eftersom hon skulle upp och jobba.
Vid tre tiden tog jag en varm dusch, för att se om värkarna skulle avta. Men inte!
Då började jag smått förstå att det kunde vara riktiga värkar det handlade om och inte förvärkar.

Jag fortsatte att vanka runt runt, men till slut var jag illa tvungen (av Nina) att ringa BB.
Jag drog ändå på den in i det längsta. För någonstans tänkte jag att jag skulle vänta ännu längre.
Sen blev det beordran och vid fyra tiden ringde jag BB.

De ställde frågor hur natten och värkarna varit och vid mina svar tyckte BM att vi skulle åka in, eftersom vi både hade långt att åka plus att det var 30 grader kallt.

Jag väckte upp LG som inte fattade någonting alls. Till slut frågar jag om han inte ska följa med!
Och till svars får jag:
- Vart då?
- Vi ska åka på BB nu!!
- SKA VI!!!!
Sen blev det fart på honom må ni tro.

Med en smörgås i magen tog vi sedan Asterix och lämnade honom hos svärföräldrarna och började vår resa vid fem tiden mot Lycksele. Jag andades igenom varje värk hela vägen och vägen till Lycksele gjorde inte saken bättre. Den var HEMSK!

Klockan 06.40 skrivs vi in på förlossningsavdelningen. CTG kurva tas, för att se hur mitt värkarbete var och hur hjärtljuden på bebisen låg.





LG var visst rätt så trött när vi väl kom fram på BB.

Sedan får vi gå runt på avdelningen, ta en fika i matsalen i väntan på att vi skulle få ett rum (som skulle städas ur) Jag kunde inte alls vara stilla eller sitta ned, eftersom värkarna kom med sån smärta, att det var "lättast" att stå upp. Då hade jag ungefär 5 minuter mellan dem.

Vid 08.42 får vi flytta in till mysrummet och där undersöks jag
och de konstaterar att jag är öppen 2 cm.
Jaha, tänkte jag. Får vi åka hem nu...?
Men jag försöker vila och vid 11 tiden provar jag att lägga mej i ett varmt bad.
En halvtimma lyckas jag härda ut i vattnet. det hjälpte ingenting. Jag hade lika ont för det.
Får sedan en morfin spruta, som inte hjälper den heller. LG får hoppa upp och ner ur sängen hela tiden, för att trycka ner mitt bäcken, med resultatet att värkarna gick över fortare då.
Jag fortsätter att andas och försöker att slappna av.

Vid 15.45 är jag öppen 4 cm och får flytta in till förlossningsrummet, för att få börja andas lustgas och få varm rispåse på magen. Då har vi BM studenten Sofia och BM Barbro med oss.
Smärtlindringen lade jag över i deras händer. Dom fick helt enkelt se vad jag behövde.
Och vid 18.07 sätts epidural och vilken befrielse när den gjorde sin värkan. Jag kunde försöka vila och samla krafter tills det var dags. LG skötte sej exemplariskt. Han stod vid min sida och stöttade mej hela tiden.
Det skulle ju gå bra! ;)

Vid 19.40 tar de hål på fosterhinnan och fostervattnet går.

Det hela går väldigt långsamt framåt som ni förstår.

Jag får sedan dropp för att få igång värkarbetet ännu mer.  Fortsätter att andas lustgasen, eftersom jag tycker att den iaf gör så att jag kan slappna av bättre genom värkarna.

Får hjälp att gå på toaletten, eftersom mina ben lätt domnat bort av EDAn,
men har helt glömt bort hur man kissar.
Jag försöker allt. Jag sitter upp, ligger på sida, står
men hela processen går väldigt långsamt framåt.
Han ville som inte rotera den sista biten ned.
Dr Jan Wall kommer och undersöker mej emellan åt och natten fortsätter att gå sakta framåt.
Får goda glassdrinkar och massor att dricka. Jag var ju så törstig.

Men så vid 05.40 ska jag börja att provkrysta. Men av vilka krafter? Dom är ju slut!
Dom finns inte.
Jag är helt enkelt slutkörd av nattens arbete.

Jan Wall tar in Kiwi klockan, för att försöka sätta den. Med han som försöker att dra, med BM som har knytit ihop min nattskjorta, för att sedan hänga över min mage och jag som sedan ska försöka krysta genom värkarna och dessutom inte har några ben.
Dom är ju bortdomnade. Det går ju inte!
Provar därefter metallklockan. Då kan jag meddela att den blivande pappan satt sej ned.
Det var hemskt i hans ögon. Klockan släpper och barnet åker återigen upp igen.

Vid 06.20 avbryts det hela och övergår till akut kejsarsnitt.
Jag orkar helt enkelt inte mera och barnet är även de trött.

Operationslaget inkallas och NU blir det bråttom. NU händer det grejor!! och fort går det.

Det är folk överallt. Dom pratar, byter säng till operationsbordet och sedan i med ny nål och smärtlindring. Jag hinner knappt vara med. Men sedan går allt som på räls.

Klockan 07.02 förlöser Dr. Jan Wall, BM Britt Svanström och BM studenten Sofia vårt efterlängtade gossebarn till världen! Helt perfekt. Det finaste vi någonsin sett.
Han var äntligen här, vårt lilla mirakel. Efter en 24 timmar lång förlossning.
Men helt klart värt vareviga sekund.



Här är vår lille son alldeles nyförlöst. Endast någon minut gammal.



Äntligen fick jag hålla honom. Lyckan var total och tårarna bara rann.



Lyckligaste stunden i vårt liv! ♥



BM Barbro tvättar av honom och shamponerar in håret.

Vi var nu föräldrar! Att se honom och att sedan se den nyblivna pappan i ögonen, var en dröm som just blivit sann. Tårarna, glädjetårarna rann från våra kinder
och vi var den lyckligaste familjen i världen.
Lyckan går inte att beskriva.



Vårt älskade lilla mirakel ♥